Intressant debatt om konsten i samhället.

Kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth (m) blev ordentligt irriterad och fördömde Konstfackelevernas installationer och konstnärliga uttryck nyligen. Hon ansåg att rektorn på Konstfack skulle ställas till svars. Dömas.

Nyligen ansågs också att jurister skulle förhandsgranska de konstverk som skulle visas på examenssutställningen. Jag jämte många andra ansåg detta hårresande och dömde ut vår kulturminister till ett kvalificerat B-lag bland ministrarna. Var står hon i kulturfrågorna? En föraktfull, farlig minister?

KONST ÄR INTE ATT BE OM LOV ELLER BLI CERTIFIERAD.

Fullkomligt orimligt med de uttalanden vår kulturminister gick ut med. Det visar bara på okunnighet och rädsla, anser jag. 

Förr i världen var det på museer, konsthallar och gallerier som debatten om konsten i samhället uppstod. Nu har även scenen förflyttats ut i vår vardag.

Professorn i biblioteks- och informationsvetenskap Eva Hemmungs Wirtén  uttalade sig nyligen i SvD 26 april, att - " En kultur där vi hela tiden måste fråga om lov innan vi gör något skapar en rädsla för allt kulturellt användande". 

Det innebär att konsten kommer att bli uddlös och sakna allt det som bär fram konsten i olika former.

Progressiv kultur i alla former är budskapsbärare och anstiftare till en opinion i syfte att lyfta frågor, få människor att reagera, för eller emot, oavsett om innehållet är vackert eller väcker avsky. 

Jag skrev samma dag kulturministern gjorde sitt utspel på min Facebook-sida att hon är farlig.

Nu när vi vet lite mer kring de elever som gav debatten ett ansikte, har de haft rätt i sina konstnärliga utspel. Anser jag. 

KONSTFACK SOM PROVOKATÖR

Anna Odell går sista året på Konstfack i Stockholm. Som en del i hennes examensarbete fejkade hon en psykos den 21 januari i år. Nu i efterhand visar det sig att det var en iscensättning av det som hände henne själv 1995.

Mitt i den värsta massmediacirkusen valde Anna Odell att ligga lågt. Hennes ambition var att visa psykvården inifrån. Trots debatten om skattepengar och om vad som är konst eller inte valde hon att inte berätta om sin långa, såriga historia som psykiskt sjuk förrän det fanns ett konstverk att titta på. Det som hände på Liljeholmsbron den 21 januari i år var hennes seriösa mening att sätta fokus på brister och väcka diskussionen om hur psykvården i Sverige fungerar eller inte fungerar. Hennes verk innehåller bl a filminspelning, konstruerade filmer, ljudinspelningar och intervjuer. 

Min uppfattning är att god konst skall väcka opinion, ställa frågor, provocera - det är en viktig del av vår samtid och i hela konstnärsyrket och idéprocessen. 

Det är befriande att debatten höjs om etik och moral - på konsthögskolorna är dessa ämnen en självklarhet. Medan omgivningen utanför konstskolorna är nervösa och mjäkiga i sitt förhållningssätt till de problem och företeelser som omger vår vardag. Tyvärr blev kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth ytterligare en som hellre stoppar huvudet i sanden och ropar på förbud än tar tag i de verkliga problemet. Problemet är inte konsten. Eller konstnärerna. Det är hon själv.

/Bilderna har inget med Konstfack att göra. Den översta bilden har jag tagit på Judiska Museet i Berlin 2009. Den undre bilden är redigerad från en sekelskiftesbod 2008.